Att resa betraktas ju som en försvarbar onödighet.
Man ska kunna vara hemlighetsfull också med sina goda sidor, sa en gammal kultursociolog jag gillar.
Människans rätt att själv välja vem hon vill vara (liberalism) eller som en sorgsen reflektion över människans oförmåga att bryta sig ur normer och ideal (civilisationskritik?) eller som en bild av världens orättvisor (socialism) eller som ett uttryck för min enorma självupptagenhet (liberalism ...)
Goffmans teori om livet som ett skådespel
Murdoch betraktade sitt hem som en levande organism och vägrade därför att städa. Hon flyttade i stället, när huset grott igen helt.
Det är när vi älskar också det ofullkomliga i en människa som vi har förstått vad kärlek är. Det är det som inte riktigt blev som vi tänkt som vi minns – och som ibland också blir till våra allra finaste minnen.
(http://www.dn.se/kultur-noje/tva-forfattare-pa-vag-mot-julen)
1.10.2011
1.09.2011
El beso del final
Hay en mi corazon una inquietud
Hoy te veo tan distante
Hay algo que me aleja de tu amor
De repente tu cambiaste
Hoy insegura estoy
El estar sin ti, se que me hara sufrir
Anoche yo senti, que me besaste diferente
Y me quede sin saber que hacer
Yo te conozco y se que algo no anda bien
Ven, dime la verdad, no quiero imaginar
Que fue el beso del final
Oh, oh
No se por que ha cambiado tu actitud
Ojala que todo sea un error
No quiero comprobar que te perdi
Ni que muestro amor se acabe
Oigo una voz que se hunde en mi
Que me vuelve a repetir
Lo que no quiero oir
Hoy te veo tan distante
Hay algo que me aleja de tu amor
De repente tu cambiaste
Hoy insegura estoy
El estar sin ti, se que me hara sufrir
Anoche yo senti, que me besaste diferente
Y me quede sin saber que hacer
Yo te conozco y se que algo no anda bien
Ven, dime la verdad, no quiero imaginar
Que fue el beso del final
Oh, oh
No se por que ha cambiado tu actitud
Ojala que todo sea un error
No quiero comprobar que te perdi
Ni que muestro amor se acabe
Oigo una voz que se hunde en mi
Que me vuelve a repetir
Lo que no quiero oir
1.04.2011
Jävla skit.
Jävla skit. Allt är bara mörkt, tungt och jobbigt. Alla får cancer till höger och vänster. Har inte mått så här dåligt på länge. Känns som att kroppen är helt utmattad, tömd, livlös. Som att man verkligen inte orkar ta ett enda steg till. Meningslöshet. Funderar på att bli nykterist, sluta röka och leva i celibat. Då ändrar man varjefall på något, och kanske slipper man få cancer. Varför ska det vara så jävla mörkt?
1.02.2011
Wild
When talking to Garrett I realised something. He asked "You're not very good with relationships in general, are you?" referring to some expired friendships. Shrugging, I answered "It's good with the people I really care about". And it couldn't be more true. The people who really matter are the ones who stay with you no matter what happens. And they have. And they will.
I'm compliant in that way. Show me affection, and I'll show you. Give me love, and I will give back. Give me shit and I will repay in kind. It's always been like that. At one point I called it "Chameleon" because it's a matter of following others feelings, of adapting to the color of the moment. Nästan lite som att vända kappan efter vinden, if you will. But it's not really like that either. But what's the point of giving love to someone who doesn't seem to appreciate it?
It's the second day of this new year, and I've already started making resolutions to myself. With the morning cigarette and the beautiful winter sun came the defiant feeling that "I will never belong to anyone". The feeling of being a wild animal, never being caught, escaping every trap. Wild and free and defiant, crazy and glowing and... Wild. Predator. You can't catch me. And I will never belong. Anywhere or to anyone.
I'm compliant in that way. Show me affection, and I'll show you. Give me love, and I will give back. Give me shit and I will repay in kind. It's always been like that. At one point I called it "Chameleon" because it's a matter of following others feelings, of adapting to the color of the moment. Nästan lite som att vända kappan efter vinden, if you will. But it's not really like that either. But what's the point of giving love to someone who doesn't seem to appreciate it?
It's the second day of this new year, and I've already started making resolutions to myself. With the morning cigarette and the beautiful winter sun came the defiant feeling that "I will never belong to anyone". The feeling of being a wild animal, never being caught, escaping every trap. Wild and free and defiant, crazy and glowing and... Wild. Predator. You can't catch me. And I will never belong. Anywhere or to anyone.
1.01.2011
2010 – The year that went by.
2010 – The year that went by.
Saknar solen något fruktansvärt.
In keeping with old traditions, an evaluation of the year that went by is in order. So it started in Tenerife, with a hell of a party, of which the most vivid memory is walking home barefoot at 8am, me and Mattias half-carrying each other. Both drunk as sea captains. January was a good month, because Cissi came into my life. Work and life went on. The last three weeks on Tenerife stand out. Firstly, surprise visit week with insane partying. Secondly, family visiting week with less work and Siam Park and fun. Thirdly, last few days, so surreal and happy and despairing and sad and exciting and everything at the same time. April was a strange month all in all. Then came May and one could say, I had adapted well, what with all the clubbing and drinking that went on during these months. Birthday was weird, drunk and insane. All the summer is a strange blur. Mest fylla och fest, varannan dag bakis. Stadsparken, Myntha, Spisen, Ölis, KB; the old watering places. Över midsommar befann man sig i Magaluf, med allt vad det innebar. Den sjukaste och skönaste midsommar jag varit med om. Shotdunkar, poolbadande, drinkar, skumparty, strandhångel, däckad vid 5pm. Sen upp och på det igen. Saknar solen något fruktansvärt. Sen var det Göteborg, Pink-konserten och allmänt yrande på Liseberg och i stan. Lite dricka fick man nog i sig där också. ”Jag tror vi ska till D” osv. Efter Göteborg fortsatte galenskaperna, fyllorna och festerna. Båten hann man med några gånger. De tre vännerna och Magda på äventyr. Molina jobbade i Köpenhamn men följde med på upptåg ibland, no one was higher up than us in those moments. Hösten kom smygande med sin kyla, en krypande depression. Nu var sommaren och leken över, dags för allvar och verklighet. Det kändes som att växa upp, fan vad ledsen man var. Men man anpassade sig ganska fort ändå. Föreläsningar, körlektioner och träning blandades. Först hade man Molina som stöd, men sedan försvann hon till England, och då blev det väldigt ensamt. Kommer ihåg hur jag gick där fram och tillbaka till gymmet och stålsatte mig själv, ”I’m a warrior, just do it!” Och vardagarna rullade på, så förjävligt ensamma. Bara träning, köra, plugga, träning, köra, plugga. Sen på något sätt kom festandet igång igen. Spisen, Myntha, Viggos, Botulfs, Spisen, osv. Mest Spisen. Och inte så ensam längre, för en tid. Och sen gick hösten jävligt fort med mycket känslor, lycka, deppighet och alkohol. Nu vet jag inte vad jag ska tycka om året, det gick för fort, och kan inte minnas mycket. Från massa lycklighet till där jag är nu, tomhet som alla de andra åren. White lies, Death cab for cutie och Lykke Li beskriver det bäst. Detta år kommer börja med tomhet; Molina kommer åka iväg igen, föreläsningarna börjar, körlektionerna börjar, gymmet kommer besökas. Alla måsten alla krav, ett tomt skal som förflyttas från det ena kravet till det andra. Jag vill resa, jag vill fly, jag vill kasta mig fritt omkring. Jag vill ha värme och sol. Jag vill bort, jag vill fly, jag vill springa iväg från alla dumma måsten. Antagligen kommer jag inte ha råd till resor, men om jag har det så ska det jävlar i det bli resa av. Temporary flight from reality.
Saknar solen något fruktansvärt.
In keeping with old traditions, an evaluation of the year that went by is in order. So it started in Tenerife, with a hell of a party, of which the most vivid memory is walking home barefoot at 8am, me and Mattias half-carrying each other. Both drunk as sea captains. January was a good month, because Cissi came into my life. Work and life went on. The last three weeks on Tenerife stand out. Firstly, surprise visit week with insane partying. Secondly, family visiting week with less work and Siam Park and fun. Thirdly, last few days, so surreal and happy and despairing and sad and exciting and everything at the same time. April was a strange month all in all. Then came May and one could say, I had adapted well, what with all the clubbing and drinking that went on during these months. Birthday was weird, drunk and insane. All the summer is a strange blur. Mest fylla och fest, varannan dag bakis. Stadsparken, Myntha, Spisen, Ölis, KB; the old watering places. Över midsommar befann man sig i Magaluf, med allt vad det innebar. Den sjukaste och skönaste midsommar jag varit med om. Shotdunkar, poolbadande, drinkar, skumparty, strandhångel, däckad vid 5pm. Sen upp och på det igen. Saknar solen något fruktansvärt. Sen var det Göteborg, Pink-konserten och allmänt yrande på Liseberg och i stan. Lite dricka fick man nog i sig där också. ”Jag tror vi ska till D” osv. Efter Göteborg fortsatte galenskaperna, fyllorna och festerna. Båten hann man med några gånger. De tre vännerna och Magda på äventyr. Molina jobbade i Köpenhamn men följde med på upptåg ibland, no one was higher up than us in those moments. Hösten kom smygande med sin kyla, en krypande depression. Nu var sommaren och leken över, dags för allvar och verklighet. Det kändes som att växa upp, fan vad ledsen man var. Men man anpassade sig ganska fort ändå. Föreläsningar, körlektioner och träning blandades. Först hade man Molina som stöd, men sedan försvann hon till England, och då blev det väldigt ensamt. Kommer ihåg hur jag gick där fram och tillbaka till gymmet och stålsatte mig själv, ”I’m a warrior, just do it!” Och vardagarna rullade på, så förjävligt ensamma. Bara träning, köra, plugga, träning, köra, plugga. Sen på något sätt kom festandet igång igen. Spisen, Myntha, Viggos, Botulfs, Spisen, osv. Mest Spisen. Och inte så ensam längre, för en tid. Och sen gick hösten jävligt fort med mycket känslor, lycka, deppighet och alkohol. Nu vet jag inte vad jag ska tycka om året, det gick för fort, och kan inte minnas mycket. Från massa lycklighet till där jag är nu, tomhet som alla de andra åren. White lies, Death cab for cutie och Lykke Li beskriver det bäst. Detta år kommer börja med tomhet; Molina kommer åka iväg igen, föreläsningarna börjar, körlektionerna börjar, gymmet kommer besökas. Alla måsten alla krav, ett tomt skal som förflyttas från det ena kravet till det andra. Jag vill resa, jag vill fly, jag vill kasta mig fritt omkring. Jag vill ha värme och sol. Jag vill bort, jag vill fly, jag vill springa iväg från alla dumma måsten. Antagligen kommer jag inte ha råd till resor, men om jag har det så ska det jävlar i det bli resa av. Temporary flight from reality.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)