Hundra år senare

Har inte gått och lagt mig. Gick en lång bit till en buss runt fyratiden i morse, kom fram fem, inser att bussen går sex. Satt på en gräsplätt under ett träd som droppade regn, rökte den sista ciggen som dessutom var bruten. Tejpade ihop den med mina skitiga fingrar. Försökte få världen att sluta snurra. Bussen kommer förvånansvärt snabbt. Eller så var jag bara full. Stirrar ut genom fönstret på grå massa, försöker att inte somna. Somnar med kinden mot rutan. Vaknar dreglande upp vid Värnhem, försöker att inte somna om. Somnar. Vaknar upp precis innan Konserthuset. Hoppar av. Stapplar hem. Däckar. Vaknar två timmar senare för att jobba. Får reda på att det inte blir något. Sover en extra timme. Vaknar, fortfarande jättefull, försöker dölja det för föräldrarna, halsar vatten och kaffe, käkar lite yoghurt men har svårt att fokusera. Världen snurrar. Två panodil. Tid och vatten. Inget hjälper. Världen snurrar fortfarande på ett väldigt obehagligt sätt - det känns som en snetripp - men det beror nog mer på vad som hände igår och humöret än på fylla/bakfylla. För ibland är det så, helt orelaterat till "PMS" (som inte finns egentligen), att man bara vill gå och dö. Helst under en sten - då hittar de bara benen sen, hundra år senare.