I'm not saying it's your fault.

Now is the time as usual to walk out in to the night and be fabulously beautiful and break some hearts to get on top of the game again. Walk on in this war called infatuation. Don’t look over your shoulder on all the collateral damage; don’t look back on the piles of broken hearts. Keep your eyes on the road ahead – the road to more disappointments, the road to more unanswered feelings. And inevitably to more destructive behavior, more alcohol, more cigarettes and coquette smiles to snare those who might make you feel temporarily better. Numb your feelings; escape from reality, the night has all those things I like. Numb the feelings to escape the prison of obsession they create. You don’t want to become a De Clérambault. Black eyes, high heels, an aura of destructive charm radiating out from that piece of sexiness. Not many resist it, but it’s not what you’re ultimately looking for. It’s just a way of feeding self-confidence to feel better about all the rejections. What will it say on your page in the history book? Oh, on mine it will say: “She had upon her a curse of rejection, which rendered her chances of catching Prince Charming irrevocably hopeless.”

Devil in a toaster

Tjugo facking år. Det är jävligt bisarrt egentligen. Det var en najs fest, lite random, svårt att fokusera med så många människor runt omkring. Mamma är helt knäpp, speciellt när hon är aspackad. Jag är också det, vet inte riktigt varför jag var tvungen att bli så full. Tänkte inte helt enkelt. Önskar jag varit mindre full så jag hade haft lite mer koll. Men så går det med en kyl proppfull med öl, flera lådor vin, två flaskor champagne, en flaska vodka och en flaska tequila. Fast tequilan slapp jag. Hoppas jag inte sa något pinsamt bara. Vilket jag säker gjorde. Till fel personer. Vid fel tillfälle. Minnesluckor som äter upp en inifrån framåt eftermiddagen när bakfyllan är ett faktum. Dagen efter har inte varit så bra. Morgonen var superfin med trevliga människor, solsken, paket, random diskussioner, sniglar och Djävulen som försökte kontakta Frida genom brödrosten. Kaffe. Flumm. Sol. Skratt. Men sen åkte de ju allihopa på en gång och jag blev väldigt spyfärdig. Däckade på en soffa, sov nån timme, vaknar upp och käkar kall flintastek och chips. Börjar kolla på Star Wars och försöker förstå att jag faktiskt är tjugo nu. Ju senare det blir, ju mer filosofisk blir jag. Sen sitter man där på terassen med en cigg och en fanta, stirrar på stjärnorna och formulerar filosofiska meningar i huvudet. In the end, we are all alone. Alone for life. Alcohol make you act out all the stupid ideas you have, there are no boundaries after a certain point and everything is possible. Like trying to stuff yourself into a trash can, or telling people things you have been thinking about them all along, stuff you don't dare to say when you're sober cause then you can grasp the consequences. Alcohol makes consequences disappear. Och sånt skitsnack. Sen kommer en full mamma med ett glas vin och sätter sig där. Tittar på en med mamma-blicken och säger "Gumman, det löser sig". Då vill man bara döda sig själv. Vad fan handlar allt om egentligen. Orkar inte vara seriös? När jag är bakfull vill jag bara ligga och hångla med någon på en mysig filt i solen. Men det fungerar ju inte riktigt så. Nu får det fan bli lite mer Star Wars så man kan somna ikväll. Jag tror jag ofta somnar med "Förlåt att jag finns" i huvudet. Tjugo år av "förlåt att jag finns". "Förlåt att jag förstör. Förlåt att jag är galen. Förlåt att allt blev så fel. Förlåt att jag finns."

Don't live faster than your angels can fly.

Jag älskar taxi.

Jag älskar taxi. Taxi kan göra en kväll perfekt. Taxi får alla på bra humör. Man slipper de dumma meningslösa minuterna man annars måste spendera på en kylig perrong alternativt skabbig busstation. Den tar en snabbt och smärtfritt till nästa destination, och humöret är på topp. Speciellt om man åker sju personer i en stortaxi, halvfulla, glada och flummiga. Stämningen är på topp, förfesten fortsätter i taxin, ingenting blir avbrutet av klaga på kyla, regn, eller av sura tanter. Man slipper kommunaltrafikens eviga pinor som får det att kräla i huden av känslor associerade till obehagligt uttjatat, tråkigt svenssonliv. Det är grått, det är trist, och det får dig att dö en liten bit inombords. Taxi å andra sidan, känns exklusivt på något sätt, det är dyrt, och inget man gör vardagligen, det är associerat med fylla och festligheter, associerat med grand arrivals, high heels, New York, Sex and the City osv. På Teneriffa tog man taxi hela tiden, vart man än skulle på kvällen - då kom man snabbt till festen och man slapp vingla runt bland horor och dealers. Man slapp spendera tid på att GÅ. Mer tid till att dricka och ha roligt. Saknar 5euro per taxi, saknar taxi 3ggr om kvällen. Saknar bar-hopping som det ska göras. Ingen bar-runda utan taxi - inte en chans. Därför var Lördagskvällen helt lysande. Viggos, förfest, TAXI, Ölis, TAXI, apartment. Perfekt. För M's del forsatte det efter Ölis med: TAXI, Spisen, Myntha, Efterfest, TAXI! Jag älskar taxi. Bara ordet får mig att må bra. Taxi är bäst. Jag älskar taxi.

Mind-altering Substance of Choice

"He would not stay for me, and who can wonder?
He would not stay for me to stand and gaze.
I shook his hand and tore my heart in sunder
And went with half my life about my ways."

"it was not quite self-pity, though there was an element of that, more a kind of shrinking into one's core, shrinking so deeply that everything else - the irritable tourists, the stricken girl - appeared as though on the other side of a thick glass panel." (Ian McEwan)

"Like many before me, I had come to the slow acknowledgement that the mind-altering substance of choice in a pressured, succesfull middle life is alcohol. Licit, social, with one's mild addiction easily concealed among everyone else's, and in all it's infinte, ingenious manifestations, so colourful, so tasty, the drink in your hand triumphs by its very form; its liquidity is at one with the everyday, with milk, tea, coffee, with water, and therefore with life itself." (Ian McEwan)

Kristinehamn was a wonderful little dream bubble - didn't do much and didn't want to - was just happy floating around. Being close to C does that, you're content with whatever, and end up discussing dreams about the future, about going to Magaluf and Tenerife. And we are certainly going there again. We have realized that is the life we want - not this boring one here in cold Sweden. Listening to party music right now, perfect mood. Now I just need my charger back so I can have my phone.

Sushi is great food for a date

I think I'm too much for making illusions. I think I want that too much. Everytime I see potentials and build air castles that come crumbling down when I catch up with reality.

Even if I didn't feel anything in particular, I wanted to feel. Now close to my 20th birthday I've finally gone on a real date. Sushi, white wine, and movies. And talking and laughing and having a really great time with a really great guy. But that was it. I'm too attached to the Cinderella dream, love at first sight, Törnrosa-syndrome, to even give it a chance. If there's no spark - I condemn it. It was awesomely cozy though and I love sushi. And Riesling wine.

Why the whole partnership thing though? I can have a heart to heart with close guy friends, I can have intense/hot/kinky/whatever-adjective-fits-here sex with other guys (whom Icould technically have a heart to heart with too if I wanted to) - I just don't see why the dreaded B-word used to get me so worked up.

Serious relationships doesn't seem to be my thing. No-strings-attached-deals seems more like my thing. I just stumble into that situation over and over again - sometimes it's a mess and sometimes it isn't. At the end of the day, I just shrug my shoulders and stumble into the next thing. All very cashual.

Kun for mig

"he'd use my name in conversation a lot, a succesful manipulation technique for narcissists like me who are easily hypnotized by the sound of their own names. And it worked."

"Because it's about him desserving you, not choosing you at random from a harem of devotees."

- I don't care about your band, by Julie Klausner

Hilarious, witty, entertaining, acute observations about disastrous dating. Anyways, that last one is something I really have to learn...

Klubben fyller mina ådror, och plåstrar alla sår, här ser man inga svaga tårar - jag har det bra.
Promillehalten stiger, här finns inget som gör ont, här finns inget som är sunt - jag har det bra.
Endast toner existerar i min värld, jag hör endast musik i mitt iskalla hjärta, här finns inget som kan röra mig, här finns ingen man som kan snöra mig. För jag har ingen plats för kärlek, och jag är så färdig med din falska ärlighet. Nu är det förbi, jag ska härda mig, jag har det mycket bättre utan dig. Så nu är musiken kun for mig, kun for mig.

Fri översättning av Medinas Kun for mig. Perfect club music. Valborg igår - första dagsfyllan sen Tenerife. Awesome, except that my phone died. Idag - utgång på Möllan o nattklubb - Molinas sista utgång i Malmö innan hon åker till England för Exams... See ya!