Water

I paint my life on a chaotic canvas of black and red. Everything just keeps getting harder. And it seems like it has to be that way in order for me to be content. Everything has to be difficult, disheartening and dreadful. Trying to imagine what would make me content, just made me realize I would never be unless I was miserable. I don't know many other feelings than miserable. There are moments, but nothing lasting. And there is no other way to live. Try as I might, there is always something keeping me obsessive, psychotic, neurotic, thinking-too-much. Down and down and down. The best stories are of great conflicts. Drunks can get away with murder, simply because they forget everything.

Lätt

Om jag hade gått till en psykolog skulle "den" ha sagt till mig att jag har ett djupt behov av bekräftelse som först och främst kommer från min relation till min pappa. Han har ständigt höga krav och visar tydligt besvikelse när man inte lever upp till hans vision av hur man ska vara. Han kan också visa uppskattning, men det mer sällan. Detta kan också kallas duktiga-flickan, eller typ Athena-komplex - man är sin faders dotter. Detta bekräftelse-behov leder till beteende där man försöker tillfredsställa andra, ofta genom att vända kappan efter vinden, och vidare bidrar det till ohälsosamma relationer till andra män. Där man ständigt vill tillfredsställa dem, och ofta offrar mer än vad man kanske borde ha gjort. Ibland går det även så långt att man förlorar sin självrespekt. Se där. Då har man spårat ett beteende till ett behov till ett ursprung.

Architecture & Wine

Och han har inte ringt, men det hade jag inte förväntat mig heller. Hoppats, men inte förväntat. Man borde inte förvänta sig särskilt mycket överhuvudtaget, överlag. Det blir oftast inte som man vill eller förväntar sig, och man sårar bara sig själv genom att ha kanske orimliga krav. Kanske senare, man vet aldrig. Saknar Sims 3, vill bygga hus och inreda.

Kanske

Jag tror jag vill ha en riktigt sunkig rockfest. Take your life with cocaine typ. Alla ska ha tighta, trasiga byxor och slitna band tees, söndersprayat, sunkigt hår, stinka alkohol och röka inomhus. JD/cola för det mesta, men också sunkgroggar. Helst ska någon ha ett slagsmål, och helst ska något slås isönder i sann trasha-hotellrum-anda. Sedan så kommer det ju säkert förekomma ett eller flera substances. Folk får gärna ha sex också, helt öppet liksom. Musiken ska enbart vara riktig, renodlad rock. Inget sånt nymodernt skit. Mycket 60-tal. Och folk svassar runt där med sina rockstar egos. Ja, det hade fan varit trevligt.

Hemlighetsfull också med sina goda sidor

Att resa betraktas ju som en försvarbar onödighet.

Man ska kunna vara hemlighetsfull också med sina goda sidor, sa en gammal kultursociolog jag gillar.

Människans rätt att själv välja vem hon vill vara (liberalism) eller som en sorgsen reflektion över människans oförmåga att bryta sig ur normer och ideal (civilisationskritik?) eller som en bild av världens orättvisor (socialism) eller som ett uttryck för min enorma självupptagenhet (liberalism ...)

Goffmans teori om livet som ett skådespel

Murdoch betraktade sitt hem som en levande organism och vägrade därför att städa. Hon flyttade i stället, när huset grott igen helt.

Det är när vi älskar också det ofullkomliga i en människa som vi har förstått vad kärlek är. Det är det som inte riktigt blev som vi tänkt som vi minns – och som ibland också blir till våra allra finaste minnen.

(http://www.dn.se/kultur-noje/tva-forfattare-pa-vag-mot-julen)

El beso del final

Hay en mi corazon una inquietud
Hoy te veo tan distante
Hay algo que me aleja de tu amor
De repente tu cambiaste
Hoy insegura estoy
El estar sin ti, se que me hara sufrir

Anoche yo senti, que me besaste diferente
Y me quede sin saber que hacer
Yo te conozco y se que algo no anda bien
Ven, dime la verdad, no quiero imaginar
Que fue el beso del final

Oh, oh
No se por que ha cambiado tu actitud
Ojala que todo sea un error
No quiero comprobar que te perdi
Ni que muestro amor se acabe
Oigo una voz que se hunde en mi
Que me vuelve a repetir
Lo que no quiero oir

Jävla skit.

Jävla skit. Allt är bara mörkt, tungt och jobbigt. Alla får cancer till höger och vänster. Har inte mått så här dåligt på länge. Känns som att kroppen är helt utmattad, tömd, livlös. Som att man verkligen inte orkar ta ett enda steg till. Meningslöshet. Funderar på att bli nykterist, sluta röka och leva i celibat. Då ändrar man varjefall på något, och kanske slipper man få cancer. Varför ska det vara så jävla mörkt?

Wild

When talking to Garrett I realised something. He asked "You're not very good with relationships in general, are you?" referring to some expired friendships. Shrugging, I answered "It's good with the people I really care about". And it couldn't be more true. The people who really matter are the ones who stay with you no matter what happens. And they have. And they will.

I'm compliant in that way. Show me affection, and I'll show you. Give me love, and I will give back. Give me shit and I will repay in kind. It's always been like that. At one point I called it "Chameleon" because it's a matter of following others feelings, of adapting to the color of the moment. Nästan lite som att vända kappan efter vinden, if you will. But it's not really like that either. But what's the point of giving love to someone who doesn't seem to appreciate it?

It's the second day of this new year, and I've already started making resolutions to myself. With the morning cigarette and the beautiful winter sun came the defiant feeling that "I will never belong to anyone". The feeling of being a wild animal, never being caught, escaping every trap. Wild and free and defiant, crazy and glowing and... Wild. Predator. You can't catch me. And I will never belong. Anywhere or to anyone.

2010 – The year that went by.

2010 – The year that went by.

Saknar solen något fruktansvärt.

In keeping with old traditions, an evaluation of the year that went by is in order. So it started in Tenerife, with a hell of a party, of which the most vivid memory is walking home barefoot at 8am, me and Mattias half-carrying each other. Both drunk as sea captains. January was a good month, because Cissi came into my life. Work and life went on. The last three weeks on Tenerife stand out. Firstly, surprise visit week with insane partying. Secondly, family visiting week with less work and Siam Park and fun. Thirdly, last few days, so surreal and happy and despairing and sad and exciting and everything at the same time. April was a strange month all in all. Then came May and one could say, I had adapted well, what with all the clubbing and drinking that went on during these months. Birthday was weird, drunk and insane. All the summer is a strange blur. Mest fylla och fest, varannan dag bakis. Stadsparken, Myntha, Spisen, Ölis, KB; the old watering places. Över midsommar befann man sig i Magaluf, med allt vad det innebar. Den sjukaste och skönaste midsommar jag varit med om. Shotdunkar, poolbadande, drinkar, skumparty, strandhångel, däckad vid 5pm. Sen upp och på det igen. Saknar solen något fruktansvärt. Sen var det Göteborg, Pink-konserten och allmänt yrande på Liseberg och i stan. Lite dricka fick man nog i sig där också. ”Jag tror vi ska till D” osv. Efter Göteborg fortsatte galenskaperna, fyllorna och festerna. Båten hann man med några gånger. De tre vännerna och Magda på äventyr. Molina jobbade i Köpenhamn men följde med på upptåg ibland, no one was higher up than us in those moments. Hösten kom smygande med sin kyla, en krypande depression. Nu var sommaren och leken över, dags för allvar och verklighet. Det kändes som att växa upp, fan vad ledsen man var. Men man anpassade sig ganska fort ändå. Föreläsningar, körlektioner och träning blandades. Först hade man Molina som stöd, men sedan försvann hon till England, och då blev det väldigt ensamt. Kommer ihåg hur jag gick där fram och tillbaka till gymmet och stålsatte mig själv, ”I’m a warrior, just do it!” Och vardagarna rullade på, så förjävligt ensamma. Bara träning, köra, plugga, träning, köra, plugga. Sen på något sätt kom festandet igång igen. Spisen, Myntha, Viggos, Botulfs, Spisen, osv. Mest Spisen. Och inte så ensam längre, för en tid. Och sen gick hösten jävligt fort med mycket känslor, lycka, deppighet och alkohol. Nu vet jag inte vad jag ska tycka om året, det gick för fort, och kan inte minnas mycket. Från massa lycklighet till där jag är nu, tomhet som alla de andra åren. White lies, Death cab for cutie och Lykke Li beskriver det bäst. Detta år kommer börja med tomhet; Molina kommer åka iväg igen, föreläsningarna börjar, körlektionerna börjar, gymmet kommer besökas. Alla måsten alla krav, ett tomt skal som förflyttas från det ena kravet till det andra. Jag vill resa, jag vill fly, jag vill kasta mig fritt omkring. Jag vill ha värme och sol. Jag vill bort, jag vill fly, jag vill springa iväg från alla dumma måsten. Antagligen kommer jag inte ha råd till resor, men om jag har det så ska det jävlar i det bli resa av. Temporary flight from reality.