2010 – The year that went by.
Saknar solen något fruktansvärt.
In keeping with old traditions, an evaluation of the year that went by is in order. So it started in Tenerife, with a hell of a party, of which the most vivid memory is walking home barefoot at 8am, me and Mattias half-carrying each other. Both drunk as sea captains. January was a good month, because Cissi came into my life. Work and life went on. The last three weeks on Tenerife stand out. Firstly, surprise visit week with insane partying. Secondly, family visiting week with less work and Siam Park and fun. Thirdly, last few days, so surreal and happy and despairing and sad and exciting and everything at the same time. April was a strange month all in all. Then came May and one could say, I had adapted well, what with all the clubbing and drinking that went on during these months. Birthday was weird, drunk and insane. All the summer is a strange blur. Mest fylla och fest, varannan dag bakis. Stadsparken, Myntha, Spisen, Ölis, KB; the old watering places. Över midsommar befann man sig i Magaluf, med allt vad det innebar. Den sjukaste och skönaste midsommar jag varit med om. Shotdunkar, poolbadande, drinkar, skumparty, strandhångel, däckad vid 5pm. Sen upp och på det igen. Saknar solen något fruktansvärt. Sen var det Göteborg, Pink-konserten och allmänt yrande på Liseberg och i stan. Lite dricka fick man nog i sig där också. ”Jag tror vi ska till D” osv. Efter Göteborg fortsatte galenskaperna, fyllorna och festerna. Båten hann man med några gånger. De tre vännerna och Magda på äventyr. Molina jobbade i Köpenhamn men följde med på upptåg ibland, no one was higher up than us in those moments. Hösten kom smygande med sin kyla, en krypande depression. Nu var sommaren och leken över, dags för allvar och verklighet. Det kändes som att växa upp, fan vad ledsen man var. Men man anpassade sig ganska fort ändå. Föreläsningar, körlektioner och träning blandades. Först hade man Molina som stöd, men sedan försvann hon till England, och då blev det väldigt ensamt. Kommer ihåg hur jag gick där fram och tillbaka till gymmet och stålsatte mig själv, ”I’m a warrior, just do it!” Och vardagarna rullade på, så förjävligt ensamma. Bara träning, köra, plugga, träning, köra, plugga. Sen på något sätt kom festandet igång igen. Spisen, Myntha, Viggos, Botulfs, Spisen, osv. Mest Spisen. Och inte så ensam längre, för en tid. Och sen gick hösten jävligt fort med mycket känslor, lycka, deppighet och alkohol. Nu vet jag inte vad jag ska tycka om året, det gick för fort, och kan inte minnas mycket. Från massa lycklighet till där jag är nu, tomhet som alla de andra åren. White lies, Death cab for cutie och Lykke Li beskriver det bäst. Detta år kommer börja med tomhet; Molina kommer åka iväg igen, föreläsningarna börjar, körlektionerna börjar, gymmet kommer besökas. Alla måsten alla krav, ett tomt skal som förflyttas från det ena kravet till det andra. Jag vill resa, jag vill fly, jag vill kasta mig fritt omkring. Jag vill ha värme och sol. Jag vill bort, jag vill fly, jag vill springa iväg från alla dumma måsten. Antagligen kommer jag inte ha råd till resor, men om jag har det så ska det jävlar i det bli resa av. Temporary flight from reality.
