System Crash

En trasig människa som inte ens kan dölja de stora revorna, försöker kanske desperat att gömma genom att skrika om felen hos alla andra, för alla gör det, skriker om alla andra medan man helst inte vill tänka på sina egna revor. Som om revorna försvinner om man skriker tillräckligt högt. Eller flyr en liten stund: det är lättare att sätta på sig ett sexigt skal och flörta med allt helst farligt än att sitta hemma själv och tänka på vilken misslyckad person man är. Varför ska man känna sig så misslyckad då, är man olycklig är det klart att man är misslyckad, men om man använder logik så kommer man oftast fram till att man mest är tramsig när man känner sig misslyckad. Men löjligt är också misslyckat, speciellt patetiskt. Men om man inte visar känslor, patos, så är man också ganska misslyckad. För om känslorna inte kommer ut, kommer de längre in och då blir man ännu desperatare att undfly sig själv. Jag orkar inte definiera de centrala koncept som är inbäddade här: dvs Lycka och allt som man kan förvrida det till – o-lycka, o-lycklig, missad lycka dvs miss-lyckad and it goes on. Jag orkar inte ta tag i körlektionerna. Jag orkar inte tänka längre. Jag orkar ingenting längre, vill ingenting längre. Vill bara sova, drömma och fly. Tiden går inte som jag vill. Vilja är ett pappersflygplan, och sedan kom regnet.