Nu är jag trött på alla anorexiabarn!
(Sisådär, nu har vi allt lurat dom riktigt ordentligt.)
Jag har skrivit en dikt. Den består av fyra rader och ligger mig nära hjärtat. Eventuella nobelpris i litteratur mottages på tisdagar efter klockan halv tre. Jag slutar tidigt då.
(Läses med inlevelse, gärna ståendes på ett ben på en stol. En svart.)
”Se, vad vore livet utan popcorn?
Vad vore glädje utan sexuellt relaterade skämt?
Vad vore golv utan implanterade madrasser,
Och vad vore kaffe utan vanilj?”
Nu har vi varit djupa också.
Kära Piff.
Min rädsla för smygemos med snygga handväskor och rosa elefantörhängen har drastiskt ändrats, med din hjälp, till en obotlig förkärlek till en speciell rosahårig emodam, vi nämner inga namn här, som jag numera även vågar be om tuggummi från.
Du är minsann en sann vän som aldrig sviker, som hookar ens kompisar utan att blinka och är en ytterst trevlig kaffekompanjon såhär på kvällskvisten. A det kallar jag en redig kompis det.
Nu sparar vi alla smarriga detaljer som jag tänker avslöja om min älskade Piff tills nästa gång jag explotionerar denna vackra blogg.
(Explotionerar. OJ vilket vackert ord. Helt påhittat av mig. Det måste bli en bidragande faktor till det väntande Nobelpriset. Tisdagar, glöm inte det.)
Missa inte det.
Vänliga hälsningar,
Din Puff.
