Holding a bird cradled in your hands, trying to help it take off with its frail, hurt wings, encouraging it, urging it, lifting your hands. Cringing at its painful cries of despair and longing, bracing yourself against the violent fluttering. A futile struggle for the freedom of air under wings, memories of soaring through the clouds...
Inferno, dödsångest och paranoia. Det var torr läsning, som emellanåt tog tag i en, för en snabb svängom, men mest var det förfasande över hur herr strindberg lät sitt sinne och fantasi ta tag i honom och vända hans liv uppochner. Vi har alla våra spöken men att låta dem styra...
"det är jorden som är helvetet, detta med överlägsen klokhet byggda fängelse, där jag icke kan taga ett steg utan att giva sår åt andras lycka, och där mina medvarelser ej kunna förbli lyckliga utan att tillfoga mig ont." (s108)
"Fåfängligheters fåfänglighet, allt är fåfänglighet. Då, sedan den första illusionen brustit, underblåsa makterna begärets, ärelystnadens eld, och det är icke den ostillade hungern som plågar mest, utan det är den tillfredsställda lystnaden, vilken inger avsmak för allt. Och på detta sätt får demonen undergå ett ändlöst straff därför att han erhåller allt, som han önskar, och erhåller det ögonblickligen, så att han icke mera förmår njuta." (s108)
"att söka demonerna i deras hålor, inom mig själv, och döda dem genom... ånger." (s154)
Och här min favoritmening i hela boken:
"En apatisk sköldpadda kryper på stenläggningen och försjunker bland ogräset i ett nirvana som förlänges i oändlighet." (s86)
Klockrent.
Now ladies and gentlemen, I'm going to London. And I'm actually visiting Fleet Street...
