Sedan dör man av välbehag

Sånt jävla snedslag helgen var. Fyfan vad jag ångrar att jag åkte ut till skogen. Jag missade en najs utgång, lägenheten var tom så potentiella för- och efterfester missades ju såklart också. Dessutom missade jag chansen att sexa upp en het kille, vi hade ju kunnat hålla på hela natten eftersom lägenheten var tom (som sagt). Jag kunde också avklarat lite shopping och varit mindre stressad nu när en helvetisk vecka har börjat. Nej, istället sitter man där i ett regnigt Blekinge, på gränsen till Småland, med en pappa som klagar på att man röker, och en A som inte gör situationen bättre. Maten var såklart utmärkt, som alltid: spare ribs, Texas-burgers, traditional English breakfast etc. Gourmet-familjen in their prime. Missförstå mig rätt, jag älskar min familj, men just nu vill jag ha ett eget ställe so bad att det är fysisk smärta. Egen lägenhet. Hur mycket fest, utgång, rökande och sex man vill. Som tur var fick underbara Molina mig på bättre humör, med allt prat om Paris och att vi kanske ska dela lägenhet nästa sommar. Ja tack. On other notes, my Justin is back in my life. Let's see how long that lasts. I give it a week, and then he'll be gone again. Provjobba imorgon, är så nervös att hela jag skakar. Fast det kanske bara är koffein-överdos och nicotin-abstinens. Vi får se hur det går. Men helgen vill jag väldigt gärna ha ledig till att träffa folk. Är på ett förjävligt humör just nu - vill gråta, skratta, skrika, tiga - allt på samma gång. It's tearing me apart and now that everything is happening at once I just want everything to stop. No, I don't really want that. But a long, undisturbed sleep would be incredibly nice.... Och jag har ett nytt mål i livet, provided by the aawesomely wonderful Lavendelpojken Ludde: Att Dö Av Välbehag. Yay.