Man kanske skulle bli som Lily Allen. Bara säga fuck you very very much till hela världen och le medan man slänger ut några "it's not me, it's you". Istället för att ta åt sig allt och må bajs. Efter varje svårt moment konfronterar man den där sugiga självkänslan, den som hugger en i benet för att fälla en så fort man inte hämtat upp tvätten eller diskat för hundrade gången. Eller hugger en i ryggraden för att göra en förlamad om man inte räknat 50 tal eller skrivit ett Paper 1 (fucking igen) osv. Eller hugger en i skallbenet så fort man festat bort några hundralappar och skrapat upp lite sår här och där. Nu var det inte tänkt att jag skulle skriva idag. Eller att jag skulle skriva på svenska. Men det skiter jag i. Fuck you, fuck you very very much. Så grym hon är alltså. Och Cissi Wallins kolumn i dagens Metro - om att beroendetyper inte har någon plats i samhället. Om det blir för mycket är det inte accepterat, om du inte ser ut som en trasig uteliggare med stubb och luktar fisk. För då är det naturligt. Håller med den tjejen så jävla mycket på så många punkter. Och Jade, som blev cancerpatient med hela Storbritannien, hon dog idag. Man kanske skulle dra på sig cancer, verkligen försöka, och vara med i tv och bli känd. Born with nothing, die in fame. Eller som en viss person som jag oroar mig konstant över. Snart är han nog bara lite kladd på ett tågspår och jag kan inte göra något åt det. Då blir han verkligen hålet i min kevlarsjäl, som om han inte redan var det. Men det är inte det jag tänker på just nu.
L'apparence n'est jamais qu'une énigme de plus, et pas la plus épineuse.
