Utan karta för vardagen

Fyfan vad vilse jag går ibland alltså. Så jävla vilse. Såna jävla humörsvängningar. Ena sekunden vill jag hoppa framför ett tåg, det finns inget hopp, bara nattsvart självhat, det finns inga möjligheter, aldrig en chans att jag får ett jobb, eller att det finns en framtid. Sen nästa timme, efter ett antal utskickade jobbsökningar känns det mer hoppfullt, varför skulle jag inte få ett jobb va? Det tar bara lite tid, förr eller senare dyker väl något upp. Det är bara att vara tålmodig, förr eller senare kommer det en jobböppning. Och framtiden löser sig. Vem är det du egentligen gör det här för? Hade du sökt jobb om du inte hade haft en massa förväntningar på dig från omvärlden? Ja, det hade jag antagligen, men de är en stor faktor. Att se alla uppleva en massa saker, universitet och new beginnings, får en själv att känna sig som en big fat looser. Att sitta utan jobb eller kurser att läsa, utan en karta för vardagen, får en att skumpna ihop inuti. Får en att tappa all ork och lust. Ingenting är kul. And I try to set my ego aside. Try to be happy. Men sen går jag vilse igen. Om jag inte hade behövt pengar hade jag varit lycklig med att inte göra någonting den här hösten, bara fortsätta skriva på det jag nu äntligen kommit igång med att skriva. Men jag kan skriva samtidigt som jag har ett jobb. Åh fan alla gudar i himlen, ge mig ett välbetalt, intressant heltidsjobb! Åh fan. Snälla. Hundreds of dreams taking place around me. Kanske ska gå till gymmet imorgon och få in lite positiv energi i kroppen. Och sen vill jag klippa lugg och färga håret rött. Det kanske jag gör efter vad jag antar blir den sista kvällen på Marinan på lördag. Och såg en bra film idag: Easy Virtue. Med Ben Barnes, han är snygg. Hejdå.